För ooooooovanlighetens skull så är jag vaken om natten.

fel att bara somna. Legat i sängen sen 22. Kul.

MEN, bra grej, spelat smash hit på telefonen på kvällarna,

ett spejsat mobilspel som lugnar nerverna.

lyssnar på fan-somna-då-musik som jag tänkte bjuda på.

Blue beard har jag lyssnat på typ hela vintern, det är helt enkelt en vinterlåt. En mycket fin sådan.

Ååh sigur rós. Lyssnat på dom sen jag var 14 Nånting och varenda låt har som en egen plats, den här är bara så jävla fin, och videon detsamma. 

moby är också en insomnia favorit, han är så jävla genialisk. 

Ett av mina käraste band med låten sailor.

lyssnat sönder den här låten för typ två år sedan, får mig att tänka på långa fundersamma nätter på östermalm när jag var skallig på huvudet men hade alldeles för mycket inuti det. Fattar inte, det finns så mycket som känns så avlägset, som små fragment av en dröm. Det slår runt när jag inser att det verkar smyga sig tillbaka. Det behöver inte vara så. jag känner igen de små tecknen. Jag önskar jag hade nån direktkommunikation med mitt immunförsvar, kunna förklara för det hur det ska fungera som. Men det går inte och då händer det bara. Okontrollerat, men man får försöka vara förberedd bara. Det händer alltid mer inuti än utanpå. Det handlar aldrig om hur någon ser ut att må, det är delarna av pusslet bakom som blir jobbigast istället för själva tillståndet. Vet inte varför jag skriver detta här, har knappt berättat för nån än, men det finns inte mycket att säga heller för den delen. Det går inte att förklara nåt. Och jag vet inte ens om nån läser min blogg ändåså haha. Men skitsamma. Jag är vad jag är, mer eller mindre.