Mina lungor mår som en kattlåda idag, men om några veckor är dom nog glada och spralliga. Har nu varit rökfri i 5 dagar och går ääääntligen in i tankebanan att det är riktigt vidrigt och farligt med rökning, men blir ändå galet röksugen emellanåt. Dock kommer det fortfarande bli en cigarrjävel now and then. Hållt upp i ett halvår förut, den här gången måste det fan hålla fullt ut. Hur kunde jag vara så ignorant mot mig själv och börja om allt? Och så dum i huvudet att jag en gång började röka överhuvudtaget!? Jävla skitunge man var... Jag har aldrig lyckats motiveras till att sluta pga vad någon annan säger, och påverkas ingenting av vad andra tycker om rökning, det är när man tänker efter själv om sitt liv som valet blir ganska enkelt. Om mina lungor mår såhär vid 22 hur mår dom inte då vid 32? 42? 52? Om man ens blir 62? Och sen leva med skitlungor och ha ånger över att man rökt hela livet? Nån dag kanske man kommer på att man vill ha barn. Och kanske man nån dag blir farmor/mormor. Då vill jag kunna göra en massa kul med barn och barnbarn istället för att lägga ner pengar på ett långsamt smärtsamt utdraget självmord och lämna vänner och familj efter mig som frågar sig själva hur jag kunde välja att röka ihjäl mig.